Life long depression

[Olive Pepilu]

[Ännu en deprimerande text från en drama queen som inte vet var hon annars får säga så hemska saker någonstans. Trevlig läsning.]

För två dagar sedan sa jag: “Jag mår mycket, mycket bättre nu”. Och nu har allting vänt igen.

Det är juni 2022 och jag börjar förstå att det är vi som dör, inte planeten. Jag är döende inombords. Oavsett hur mycket jag kämpar emot och försöker rädda mig hinner det i kapp mig. Jag kan inte komma ifrån att märka att jag mår sämre hela tiden.

Med att jag mådde “mycket, mycket bättre” menade jag att jag hade mer energi för att göra roliga och viktiga saker, att jag såg skönhet i livet, att jag inte längre tänkte på döden, att jag ville leva. Jag hade börjat utveckla ett slags hopp, hade framtidsdrömmar, planer. Som sagt har allt vänt igen.

Jag har ett sommarjobb som i och för sig borde vara “superkul” och inte alls särskilt ansträngande – jag var jätteglad när jag fick det och hade motivation i och med att jag ville ha pengarna för en resa jag ska göra. Nu bryr jag mig inte om någonting av allt det längre. Det är andra arbetsdagen och redan i dag blev det för mycket för mig, jag grät, sjukanmälde mig.

Psykologer förstår mig inte. De försöker koppla ihop saker och ting med varandra, ändå kan de inte se sammanhangen som jag känner av men inte lyckas greppa och hade hoppats på att de kunde sätta ord på åt mig.

Ingen diagnos tycks passa in på mig.

Jag är så konstig, så annorlunda. Jag ogillar människor som har roligt. Jag kommer bättre överens med mina kompisars föräldrar än med de själva. Jag skriver deprimerande fraser på i väggen på tåget, på skolpärmar, pennskrin, till och med medicinförpackningen. Jag är ingen man borde vilja lära känna.

Det är inte mina relationer som är toxiska, jag är toxisk. Jag är ett gift. Hela jag är sjuk, allt på mig. Allt.

Jag har ingen jag kan prata med. De försöker förtvivlat trösta en med ord som “det går upp och ned i livet”. Men i själva verket vet de inte heller. Från och med nu ska jag göra allt ensam.

Jag är menad att dö. Jag passar inte in bland de levande. Egentligen är det som att jag redan är död.

Tankarna på självmord kommer igen. När jag blåser på ögonfransen är den första önskan jag kommer att tänka på att dö, men frustrerat konstaterar jag: Helt och hållet vågar jag inte önska det. (När jag mår dåligt märker jag att jag börjar VILJA må sämre. Jag önskar att jag kunde vara ännu mer apatisk, ha ännu mindre energi. Vara mer självmordsbenägen.)

Nej, jag tänker inte ta livet av mig, eftersom det skulle vara en katastrof för mamma och pappa.

Det som återstår är att fortsätta distrahera sig själv, låtsas att det är okej. Hela livet består av lögner. Illusioner.

Nu ska jag gå och kolla på serier.